Vandraren läser man om både här och där. Eftersom jag nu läser en allegorikurs, har jag på sistone mest läst om vandrare vars vandringar står för människans vandring till tron, själens vandring från mörker till ljus och så vidare. Hur som helst är, eller kanske rättare sagt var, vandraren ett vanligt motiv inom litteraturen. Jag rättar mig själv eftersom jag ibland uppfattar vandraren som någon som bara, åtminstone nästan bara, återfinns i historien.
Vart tog han vägen, vandraren? Har han vandrat färdigt? Nej, han har ökat farten. Började med att jogga lite smått, blev så småningom till en löpare, och rusar numera fram i en takt som gör att man inte ser mycket mer än fartränderna efter honom. Inte hinner han se mycket själv heller. Han rusar genom livet i tro om att han måste. Varför han måste, har han glömt. Kanske var det något med att han var tvungen att hinna först. Före vilka det nu var till hanminnsintevart.
Någon gång då och då hinner han uppfatta en röst tillhörande någon han rusar förbi:
-Du, ska du inte stanna till lite, så att vi kan utbyta några visdomar?
-Visdomar?
-Ja... jag har vissa erfarenheter, och du har andra, förmodar jag. Vi kunde ju lära oss ett och annat av varandra?
-Öh... nu förstår jag inte riktigt... Du, jag har lite ont om tid...
Så flåsar han vidare. Vandraren som nånstans efter vägen blev Rusaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar