Cykeldag

Jag har aldrig sett fram emot Italien så mycket som det här året, tänkte jag. Sedan kom jag på att jag visst tänkte samma sak förra året (förmodligen året dessförinnan också). Hur som helst ska det bli fantastiskt att få komma dit.

Idag tog jag en cykeltur till Sollentuna och hälsade på pappa och Simon. Helt otroligt vad mycket det finns att njuta av så här års - dofter, färger, värme, ljus, glass och Gud vet vad. När jag hade kommit hem igen blev det en ny cykeltur, den här gången i sällskap av Camilla och i syfte att göra diverse inköp på Willys i Rissne.

Nu är vi hemma igen och ska strax gå ut och tända grillen!

Gratis och Gott i Gamla stan

Igår var jag och två kollegor på uppföljning och utvärdering av ett projekt som Forum för levande historia står för, och där vi har varit pilotskola. Det var en ganska soft förmiddag som avslutades med lunch på Stortorgskällaren. Jag åt en fantastisk pasta carbonara och pratade med tre intressanta göteborgare. Därefter åkte vi till skolan, där resten av kollegiet plus eleverna just hade avslutat fotbollsturneringen. Efter konferens samt ett och annat pysslande med betyg och studieomdömen med mera, promenerade jag till Alvik och tog t-banan tillbaka till Gamla Stan. I Målerås lokaler där var det informationsmöte för Stadshusshopen, och jag blev för andra gången den dagen serverad en delikat måltid - couccous, kycklingfilé, nån slags alternativ tzatziki, sallad och bubbel till det - och det var riktigt kul att träffa shopgänget igen. Ser fram emot att jobba i juli.

Den här dagen har jag hittills tillbringat på balkongen tillsammans med frukost, Håkan Nesser, och sedan även lunch.

Tänk, när släkt och vänner alla mötas där...

Är bloggen nerlagd? Inte långt ifrån, så lång tid som jag har låtit passera mellan varje inlägg den senaste tiden. En ovilja mot att vara offentlig för alla och mot att offentliggöra det som jag inte får offentliggöra (jobbsaker och så) har väl varit den tyngst vägande orsaken till mitt obloggande.

Men det är trots allt skönt och roligt och välgörande att skriva, det kommer jag inte ifrån. Och jag måste ju ha saker att säga som inte har med mina elever att göra, och som jag kan offentliggöra så mycket jag vill.

Sedan i måndags har jag befunnit mig, som säkert ni andra, någonstans mellan förnekelse, ilska, sorg, hopplöshet, overklighet, verklighet, vrede och hopp. Tiden läker alla sår, sägs det, och det är jag beredd att tro på. Men fula ärr? Nej, dem får man nog leva med. "Tror du att man lever vidare någonstans efter det här livet?" frågade min kollega idag efter att hon hade sett att nåt inte var som det brukar och jag hade förklarat hur det låg till. "Ja", sade jag, "det är ju det som gör att man orkar börja sorgearbeta överhuvudtaget."
"Det tror jag också", sade min på både det ena och det andra troende kollega. "Det är ju de som blir kvar som lider", sade jag, "och tanken på att man inte kommer att träffa honom igen går inte att fatta."

"Du kommer ju VISST att få träffa honom igen!" protesterade min kollega bestämt, och jag förbluffades själv över hur jag uttryckte mig, över att ha formulerat mig så direkt efter att ha tillstått att jag tror på ett liv efter detta.