Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att tron är till för de svaga, för dem som måste ha en Gud för att kunna hantera svårigheter. En låtsaskompis för vuxna. Ofta har jag låtit detta gå in genom ena örat och ut genom det andra, eftersom det har varit så främmande för mig. Ett stolt och kaxigt bortviftande av tron som jag aldrig riktigt har tagit på allvar. Jag upplever mig inte vara svagare än andra, och vad min tro grundar sig på vet jag ju bättre än de som inte tror själva men som försöker (bort)förklara min tro med svaghetsargumentet. Att min tro har hjälpt mig genom tunga saker, som exempelvis min hjärnblödning, är inget jag sticker under stol med, absolut inte, jag har svårt att se hur jag skulle ha pallat det överhuvudtaget utan Gud. Men efter att ha blivit frisk var jag starkare, och Gud fanns kvar.
Min bild av Gud stannar dock och lyckligtvis inte vid Någon som man vänder sig till för att orka med. Oftast mår jag ju bra, väldigt bra till och med. För mig är Gud först och främst Livgivaren. Han är källan, energin, glädjen. Jag läser en bra bok, går ut och dansar, hamnar i en spännande diskussion, njuter av en varm bastu, beställer en Jack Daniel's, hör en bra låt, ligger på marken och tittar på molnen, åker lekparkslinbana mitt i natten, äter en messmörsmacka, bestiger en kulle - och det är Gud jag tackar. Gud är en Gud för de glada.
Och för de svaga. Finns det nån som inte är svag?
6 kommentarer:
Också intressant. Vem är stark och vem är svag? Jag menar att den som tror, och framför allt vågar tro, på många sätt blir mer stark än en som inte vågar tro. För de flesta vuxna är ju tron ett personligt ställningstagande som knappast är snutet ur näsan. Dock kan det säkert vara ett lika medvetet ställningstagande att inte tro. Under alla frågor tycker jag att de som klankar på andras tro, utan att tro "något bättre själv" är vekare än en som vågar tro. Kanske flumig, men summa sumarum är att jag håller med dig :P
En annan sak. Det låter väldigt hemskt med hjärnblödning. Var det länge sedan? Det måste vara mycket ovanligt att det drabbar så unga människor...
Att se dej under "hjärnblödningstiden" stärkte även VÅR tro! Det var ju så uppenbart - även för sjukhuspersonalen! - att du hade någon form av extra styrka och tillit!
Gustav: Jag var fjorton, så det är ett tag sen nu ja. Och ja, det är ovanligt bland unga. Hemskt var det, men på nåt lite småsjukt sätt kan jag nu ändå se bra konsekvenser av det. Saker jag lärde mig och så.
Mamma: Det var ju väldigt bra, för jag tror nog att det egentligen måste ha varit värre för er andra...
Den fantastiska bilden, förresten, är tagen av Micke Jåfs.
Wow! Ja den är verkligen fantastisk! Micke har tydligen många strängar på sin lyra!!
Skicka en kommentar