Att leka stor

Den här terminen kommer jag att läsa alla poäng mer eller mindre på egen hand. Jag kommer att ha kontakt med den lärare jag ska tentera för, men kurserna är inte undervisningsbelagda så jag är ganska utlämnad åt mig själv och min självdisciplin (som jag undrar om jag kanske har värderat lite för högt, men det lär märkas). Idag hade vi dock en timmes sammankomst med studievägledare och kursansvarig, vi som läser fördjupning i litteratur. Det var inte bara lärarstudenter, och till en början höll jag på att göra i brallan när jag insåg hur seriöst allt kändes. Kursansvarige professorn med mustasch och allvarlig uppsyn uppmanade oss att presentera oss och berätta lite om vad vi hade skrivit för uppsats med mera. Jag kände hur jag började svettas när person nummer ett tog vid och började beskriva sin C-uppsats om Gud och Jesus vet vad, själv fattade jag föga, och att han hade för avsikt att skriva om den till en D-uppsats. När person nummer två bredde på om sin uppsats och en massa avancerade krusiduller insåg jag panikslaget att jag var nummer tre. Jag presenterade mig, tackade tyst mig själv för att jag åtminstone hade glasögonen på mig (de ger ett lite mer intelligent och beläst intryck, vill jag tro), och för att jag inte hade på mig den gula t-shirten med nyckelpigor på som jag av någon anledning först hade tänkt gå hemifrån i, och förklarade sedan att jag ännu inte skrivit någon C-uppsats och inte kommer att göra det inom svenskan. Personerna nummer fyra, fem och sex var till min stora glädje och lättnad även de lärarstudenter och sade ungefär samma sak. Resten av tiden satt jag och hoppades att ingen skulle syna min bluff. Det känns nämligen så ibland, som att jag bara låtsas. När de där människorna läste Brott och Straff första gången hade jag förmodligen precis läst ut första boken om Skratt-Maja, bara en sån sak.

Jag vet att det finns fler än jag som ibland känner så, men frågan är om alla gör det ibland. Tänk om kirurgen i samma stund som han sticker kniven i en funderar på om nån kommer att upptäcka att han bara är en vanlig människa och att alla kirurger i världen säkert är mer kirurger än vad han är. Eller om frisören tänker att det känns som på låtsas, som att hon leker, när hon står där och klipper en. Tänk om alla ibland går omkring och känner sig lite för små för sina skor.

Brats och böcker

Nu har jag uppnått nummer 43 på min dessa-hundra-saker-vill-jag-uppleva-innan-jag-dör-lista. Nämligen vara med här. Scrolla ner lite så hittar ni Klara, det är jag. Jag försökte verkligen förklara för fotografen att jag inte alls var rätt person att fota för stureplan.se, att jag på intet sätt är trendig eller rätt på stureplansvis. Men han sket visst i det. Dessvärre.

Det var i onsdags det där, när vi var på kickout med jobbet, vemodigt nog. Supertrevligt hade vi, och butikstjejerna och -killen utsåg mig till att hålla tal för chefen ("du ska ju bli fröken"). Eftersom jag verkligen är en talare - gick ju retorikkurs så sent som i våras - gav jag med mig och improviserade ihop ett litet minital som rörde chefen och roade resten. Churchill, Palme och gänget skulle förmodligen ha imponerats å det djupaste om de hade hört mig.

Just ja, sedan var det en lista som Sara tyckte att jag skulle skriva också. Här kommer min boklista:

1) En bok som förändrade ditt liv?

Böckerna som jag hade när jag lärde mig att läsa förändrade ju tillvaron ganska drastiskt. Den där boken i ettan med Amiralen Ankarlund , Knutte Knop &co till exempel.

2) En bok du läst mer än en gång?

Bibeln. Som är både mer och fler än en bok.

3) En bok du skulle vilja ha med på en öde ö?

En tom anteckningsbok, tror jag.

4) En bok som fick dig att skratta?

Liftarens Guide till Galaxen, hela tiden. Och Adrian Plass' he(m)liga dagböcker, högt hela tiden.

5) En bok som fick dig att gråta?

Det är väl ett flertal det, men jag minns att jag grät ganska rejält när jag läste Banjo, blandrashunden när jag var liten. Han fick en kvarnsten om halsen och kastades i sjön och jag grinar nästan nu när jag skriver det. En sån där liten rufshund var det.

6) En bok du önskar hade skrivits?

Så kommer du till rätta med din extrema morgontrötthet (något för doktor Phil, kanske?)

7) En bok som inte borde skrivits?

Det är ju svårt för mig att sitta och säga, men det skulle väl vara nån av böckerna som har påverkat människor att göra hemska saker. Men jag vet inte hur mycket exempelvis Mein Kampf förvärrade situationen, det hade kanske inte sett så annorlunda ut utan den.

8) En bok du just nu läser?

Återkomsten av Håkan Nesser, som skriver grymt bra!

9) En bok du tänkt läsa?

De resterande van Veeteren-böckerna. Anna Karenina. Da Vinci-koden, bara för att. Och förmodligen en hel del Lagerlöf och Strindberg med mera i höst.

10) Skicka vidare till fem andra bloggare!

Skriv den som vill!

Pastasynd

Idag kom det till min stora glädje många italienska turister till oss på jobbet. Jag kände mig dessutom på ett ypperligt trevligt humör. (A: "Flörtar du, Sara?" Jag: "Flörtar? Nej, jag är bara trevlig idag."). (Tilläggas kan att jag basunerade ut en förhoppning om att samla in tillräckligt med dricks för att köpa glass. Totalt skrapade jag under dagen ihop fyra och femtio, som jag fick av C. Han tyckte att det var generösa procent med tanke på att frimärket som han köpte kostade fem och femtio. Det tyckte jag också, men någon glass blev det förstås inte tal om, särskilt inte med tanke på att vi var fyra som jobbade och man bör dela med sig). (Oj, vilken lång parentes).

Jo, italienarna ja. En av dem frågade om jag var från Italien. Det har hänt förut, men det anmärkningsvärda var att han frågade det efter att jag hade yttrat italienska saker. Fast i och för sig är det inte direkt nån konst att få buongiorno, si, certo, sedici euro ventotto, grazie, arrivederci att låta bra.

På lunchen, när jag var i färd med att hälla upp min mat på ett fat, kom F. Han är känd för att kommentera andras mat.
F: Jag har förstått att man inte ska kommentera andras mat, men....
Jag: Nej, säg inget, det är inte mitt fel, jag ville faktiskt hellre ha falukorv, men så blev det varmkorv, mot min vilja...
F: Korven har jag inget att säga om.
Jag: Nähä?
F: Pastan... man KAN INTE BLANDA OLIKA PASTASORTER!
Jag (tittar ner på en i mina ögon vacker mix av penne, gnocchi och fussiliellervaddeheter): Men... nej, PASTAN är det inget fel på!
F: Är det du eller jag som är italienare?
Jag: *muttrar ohörbara saker*
Jag: Men alltså... händer det aldrig dig att det tar slut i ett pastapaket och du får fylla på från ett annat?
F: MAN BLANDAR INTE OLIKA PASTASORTER.
Jag: Nej, nej, got it...

Att ta emot en komplimang

Kollega: Å, vad fin du är i håret, har du gjort nåt nytt?
Jag: Tack, nej, det är bara otvättat.

Kollega: Oj, vilket fint nagellack!
Jag: Tack, men titta vad väl det syns när det skavs bort!

Kollega: Snygga glasögon, är de nya?
Jag: Nej nej, jag använder dem bara i nödfall, när ögonen inte pallar med linserna.

Jag kanske borde satsa mer på att bara tacka, bli glad och avsluta meningen lite tidigare?

Nu ska jag på trettiofem minuter göra matlådor och ta hand om katterna. Den med ätstörningar har utan tvekan nån annan form av störning också, han krafsar överallt förutom där han ska (dvs i lådan när han har uträttat sina behov).

Sjukt

Jag hoppas att ingen sitter och väntar ivrigt på mitt sammanhängande inlägg om frikyrklighet, för jag börjar inse att jag nog kanske inte kommer att skriva nåt sånt, åtminstone inte inom den närmaste framtiden. Det hade i vilket fall som helst inte handlat om så mycket mer än att jag tycker att man ska tänka själv, samt att det verkar finnas två feta diken med en smal väg emellan. Det kanske är det som menas med att vandra på den smala vägen - att den är så smal så att man lätt druttar ner i ett av dikena.

Jag är sjuk, helt plötsligt. Gick till jobbet i morse men kände efter en och en halv timme att jag inte pallade, så jag åkte hem till Camilla, som troligen är den som har smittat mig. Om det inte var tanten som handlade av mig igår och fick ett läskigt och långvarigt hostanfall utan att vända bort ansiktet från mig. Vi passade på att låna ett par filmer av våra grannar kattägarna, och såg först Vuxna människor. Den var sjukare än vad vi är, kass, kass, kass. Sedan gjorde vi purjolök- och potatissoppa och såg på Remember the titans som fick oss på bättre humör igen.

Igår kom en kines fram till mig och sade "excuse me, sir!". Jag tänkte att jag kanske skulle ha kjol oftare. Lite senare kom en man och sade att jag var "very beautiful, could be an actress or a model. Yes, it´s true! Very beautiful", och jag tänkte att jag kanske kan fortsätta att ha byxor ganska ofta.

Kikade på jobbet igår i nån bilaga till Aftonbladet, på vars framsida man kunde läsa "så blir du kompis med Madde!". Prinsessan alltså. Guiden till vänskapen gick i stort sett ut på att man skulle ha rätt kläder, handla på rätt ställen, festa på rätt ställen och hänga med rätt människor. Jag blev insprierad och bifogar här en egen guide som kanske kan vara av intresse.

SÅ BLIR DU KOMPIS MED SARA

- Köp inga kvällstidningar.

Jo, samma dag stod det på framsidan: "HÄR ÄR FISKEN SOM GÖR DIG SMAL - UTAN ATT BANTA". Behövs det ingen språklig utbildning för att bli anställd för en sån där skitblaska? Visst, ett litet syftningsfel kan väl hända den bäste, men det känns lite pinsamt att de skyltar med sin korkadhet.