Nju jers iv

Nu har vi gjort tacopajer, efterrätt (daimgrejs), städat, plockat, diskat, byggt restaurang (se www.jagvillhaenapa.blogspot.com), duschat, gjort oss fina. Jag ska gå ut med soporna och dammsuga i köket, sedan dröjer det inte länge innan gästerna kommer. Gode Gud välsigna maten väldigt mycket så att den räcker, tack, amen.

Dolce Vita

Ikväll var jag med Simon (nej, Marlen och andra nyfikna, det är min bror) på Dolce Vita. Italiensk mat är väl det ljuva livet i ett nötskal, så det var ju ett passande namn. När jag tänker efter så är det mesta som jag förknippar med Italien väldigt trevligt. ;-) Äpplet faller inte långt från trädet, och med en pappa som är mer eller mindre besatt av Italien så vore det väl konstigt om jag inte skulle ha fått en släng av Italien-nojan. Hur som helst, jag åt "Riggatoni alla salmone", en hejdundrandes pastarätt med vitlök, spenat, purjolök, laxbitar, vitvin, grädde och tomatsås. Simon åt också en pastarätt, och till efterrätt åt vi Cioccolata di Bailey's, vit chokladmousse smaksatt med Bailey's. Det var inte kattlort, det!

Imorgon är det nyårsafton, och vi ska ha middag här för tolv personer. Eller jaha, ville de där två komma också. Jamenvisst, då är vi fjorton. Jaså, ni kommer också. Kul, då är vi sexton. Vill han också komma, säger du? Åååkej, då är vi sjutton. Så kan det gå. Men finns det hjärterum så finns det ... (skriver inte ut ordet med tanke på att Joe verkar vara pryd när det gäller vissa uttryck).

Ullas lilla röda

VIKTIGT MEDDELANDE TILL SAMTLIGA KLÄDBUTIKER I STOCKHOLM:

Under fredagen uppmanas samtliga klädbutiker i Stockholm att plocka undan alla svarta kjolar. Inga svarta kjolar får hänga framme någonstans. Detta på grund av att Sara kommer att vara ute på stan i jakt på just en svart kjol. Och vi vill absolut inte göra det lätt för henne. Observera att det fortfarande är fullt tillåtet att hänga fram bruna, blå och mönstrade kjolar.

Ja, det var väldanes vad svårt det var att hitta en svart kjol. Att hela stan var invaderad av turistande och söndagspromenerande jag-har-all-tid-i-världen-folk gjorde inte saken bättre. Till slut tog jag mig till Kista, där det verkade vara lika svårt att hitta vad jag sökte. I ren desperation gick jag in på Tessie. (Tycker inte om den butiken egentligen). Men dra mig baklänges på en liten kärra, jag hittade en svart kjol som såg helt okej ut! Gick in i provhytten längst in i ett hörn, eftersom de transparenta dörrarna till provrummen inte var större än locket till ett smörpaket. Jag skojar inte, pyttesmå genomskinliga dörrar! Skyndade mig att prova och kunde i alla fall konstatera att jag äntligen hade hittat vad jag sökte.

Gick vidare till Face och införskaffade ett knallrött (som jag nog i och för sig tycker går åt rosa) läppstift, "Ullas röda" som Marre har tipsat om. Kom hem, provade det, visade Joe. Hon höll på att göra i brallan. Och då är hon ändå en sån som inte brukar dra sig för att prova lite vågade saker. Jag är mycket nöjd!

Askungen

Idag har jag likt Askungen uträttat det ena efter det andra i en väldig fart. Tvätthögen har krymt avsevärt, mitt avlönade jobb har utförts och lägenheten skiner som en stjärna och luktar som Willys allrengöring.

Tyvärr är min likhet med Askungen inte fullständig - jag har nämligen inga små sömnnadsbegåvade möss som kan fixa en nyårsklänning till mig. Därför måste jag imorrn se om jag hittar något, helst en kjol. Dessutom, har det nyligen gått upp för mig, ska jag laga käk till lördagen. Bara jobb, jobb och jobb. Och ingen kjol.

En synnerligen bra dag

Man skulle kunna säga att jag vaknade på fel sida idag... nämligen i det avseendet att jag sov på tok för länge, vilket fick mig att känna mig smått misslyckad. Tvivlade på att det nu överhuvudtaget skulle kunna hinna hända något positivt denna dag. Men allt eftersom dagen gick (det lilla som var kvar av dagen när jag vaknade försvann i ett nafs, och det blev kväll mycket snabbt), kom jag på rätt sida igen.

Vi tog oss in till stan som vi hade tänkt, Joe och jag. Igår när vi var ute en sväng konstaterade jag att reavarorna inte var något annat än skrutt, men idag gick det betydligt bättre! Har fyndat en del, och faktiskt nästan bara sådant som jag tror att jag kommer använda ganska mycket. Inga konstiga saker.

Sedan åkte vi till Kista. Åt gott på Levinskys, gick därefter på bio och såg En Geishas Memoarer. En fantastisk film, rekommenderas å det varmaste!

Nu ska vi fika och prova våra fynd.

Gemenskap och galenskap

Knappt hinner man svälja sin ischoklad förrän julen nästan är över. Under tre varma (såväl vädermässigt som själsligt) dagar har jag nu firat jul.

23 december: Firade i S-tuna med Elin, Micke och Ella (samt Joe och S-tuna-gänget). Julklappsutdelning, god mat, god gemenskap, lära-känna-varandra-ännu-bättre-spel (Orangino), och så vidare, och så vidare.

Julafton: Firade i S-tuna med pappa, mamma, Simon och Joe. Julklappsutdelning, god mat, god gemenskap, Orangino, Kalle Anka, osv, osv. Fascinerande vilken sövande effekt Kalle Anka har! Alla sov vi nog varsin (större eller mindre) skvätt, tror jag. Själv passade jag på att lura lite när det var Ferdinand. Visst, det är en fin berättelse, men lite seg tycker jag nog.

Juldagen (idag): Firade i Strängnäs med tjocka släkten. Gemenskap och galenskap - som det brukar vara när vi träffas! Rörande, fängslande sagor författades ihop, sånger sjöngs så att änglarna grät (är det alltså inte samma melodi till "Lasse Liten" som till "Lusse Lelle"?), god mat åts och Fyra man i soffan vanns av kvinnorna (även det här året).

Det som jag tänker mest på nu är dock inte galenskapen, utan gemenskapen (eller möjligen en kombination av de båda). När gemenskapen är äkta, kan den förhoppningsvis bli en viloplats för dem som behöver en sådan, trots att det stojas, skrattas och skriks.

God jul!

Njet

Nu har jag skickat ett kan-man-få-ångra-sig-jag-tackade-ja-i-ett-svagt-ögonblick-mejl till SvD, och fått en bekräftelse på att min "beställning" (hur kan man kalla ett sömnigt "jaha, okej" för en beställning?) har blivit annullerad. Från och med nu kommer det bara att vara bestämda NJET från min sida. Vi kanske ska fixa det där med nix-registret också. Igår när jag var på jobbet hade det tydligen ringt nån tant och velat sälja trosor till mig. VEM KÖPER SINA TROSOR ÖVER TELEFONEN?

Ischokladen får nog vänta med att tillverkas tills jag kommer hem från jobbet. Jag tar och städar mitt rum först istället.

Du har all min respekt, CS!

Var och såg Narnia (Häxan och Lejonet) ikväll. Massor av folk, gigantisk salong... och uppskattningsvis sisådär åttio procent av besökarna var bekanta för mig. (Frikyrkomänniskorna dras tydligen till den här filmen som finnar till en stackars fjortispojkes nuna). Filmen var i alla fall mycket bra, i mitt tycke. Hörde efteråt att många jämförde med Sagan om Ringen och menade att effekterna var tämligen bleka i jämförelse, men jag tycker inte att man ska jämföra med SoR. Se Narnia som Narnia, och fastna inte i tankar om hur man hade kunnat göra Aslan på ett annat sätt och så vidare... För sagan om Narnia är mäktig, och symboliken och parallellerna till Bibeln är maffiga. CS Lewis, you're the man!

Nu ska jag knyta mig så att jag orkar gå upp och göra ischoklad imorrn innan jag åker till jobbet.

Fetdissad

Knappt hann jag reflektera färdigt över lurendrejartelefonförsäljarna förrän det ringde en. Millan räckte över luren till mig med en menande blick. "Glocalnet", sade hon.
"Glocalnet?" sade jag. "Vi har väl inget med Glocalnet att göra väl?"
Jag harklade mig, tog luren och sade, så bryskt jag kunde:

-Ja, det är Sara.
-Hej, jag ringer från Glocalnet.
("HA!", tänkte jag, "det här borde bli en lätt match, han är ju inte ens trevlig.")
-Jaha.
-Ni ringer med Telia?
-Ja. (Försöker låta som att han stör mig i något mycket viktigt).
-Och det funkar?
-Det funkar bra.
-Det går att ringa i alla fall..?
-Det FUNKAR BRA.
-Okej... öh... jag ser att ni ringer för xx kr i minuten kl xx och för xx...
-Jag har inte siffrorna i huvudet (försöker låta förolämpad och förolämpande på samma gång).
-Jag kan ändra på det i alla fall. Det finns nämligen ett erbjudande som går ut på... *bla bla bla*
-Jaha men du skit samma för jag har ändå inte tid med det där nu jag har en vän här som just ska gå och som jag vill säga hej då till och för övrigt så är vi nöjda med det vi har och vi skulle ändå inte vilja ändra så du kan väl ta och ringa nån annan, VA?

Känner mig mycket nöjd. Kom an bara, ni lögnaktiga små försäljarnissar, om ni vågar!

Telefonförsäljare och jag

I sin blogg gav Joe nyligen sin version av vad som hände i samband med ett visst telefonsamtal. Det var samtalet mellan mig och en SvD-snubbe, och jag upplever att det vore lämpligt om jag delgav er mina reflektioner kring detta.

I vanliga fall brukar jag inte vara särskilt naiv (tror och hoppas jag). Så vad är det med dessa telefonförsäljare som får mig att alltför ofta tacka ja till deras (förmodligen nästan alltid) puckade erbjudanden?

En faktor som spelar in är förmodligen att de ringer hem. Försäljare och annat som jag möter på stan kan jag avfärda lätt som en plätt, eftersom jag inte känner dem och därför inte anser mig behöva stanna upp och prata. Men det är ju bara ens vänner som ringer hem. Min hjärna luras därför när främlingar ringer hem till mig, och jag börjar automatiskt prata glatt som om det vore min goda vän som ringde. Inte blir det bättre av att varenda en av de där lömska försäljarna verkligen försöker leva sig in i kompisrollen; "Tjena Sara, hur är läget? Allt väl? Ska du ut och parta ikväll eller? Hur går det i julstressen?"

En annan faktor av stor betydelse är dialekten. De ringer ju alltid och pratar norrländska eller nåt i den stilen, som ju har bevistats upplevas förtroendeingivande. (Tydligen har norrlänningarna dragit nytta av detta, eftersom varenda en av dem verkar ha skaffat sig telefonförsäljarjobb. Detta pekar ju istället på motsatsen, att norrlänningar är lite lömskare än oss med träliga eller snobbiga dialekter.)

Hur jag hädanefter kommer att handskas med telefonförsäljare återstår att se - men jag kommer INTE att vara vänlig.

Hata data

Såhär bra har det gått för mig ikväll:

Tänker: "Skulle kanske ta och lägga upp en bild på profilen på bloggen."

Inser: Har inga bilder på datorn.

Gör: Ber Joe att skicka över några.

Får: Bilder från Joe.

Säger: "Kan du inte skicka nån där det syns att jag har en haka?"

Inser: Att jag ändå inte lyckas klippa till bilderna med de program som finns på den här datorn. (Inte för att jag skulle ha gjort några plastikingrepp alltså, bara klippt ut själva mej).

Får: Låtar från Joe.

Gör: Klickar på dem för att lyssna

Blir: ARG när det inte FUNKAR. Hata data!

Fixar: med Windows Media Player och allt.

Blir: Ännu ARGARE när datorn har startat om sig TVÅ GÅNGER och det ändå inte funkar. Öppnar Lennarts julkort för att bli på lite bättre humör.

Blir: på lite bättre humör när jag ser kören av snögubbar, hör dem sjunga Jingle Bells och dessutom upptäcker att det står "Lennart" på en snögubbes mössa och "Matti" på en annans.

Lyckas: till slut. Med musiken, inte bilderna.

Spårlöst försvunnen

Nu kan vi alla andas ut - den tidigare spårlöst försvunna öronproppen är nu återfunnen. Det innebär alltså att den inte ligger och skaver mot min hjärna.

Det får mig att tänka på Spårlöst Försvunnen som gick på trean förut. "Hej och välkomna till Spårlöst Försvunnen. Här ska vi, med hjälp av de spår som finns, försöka hitta människor som är spårlöst försvunna."
Jaha, VAD SMART!

Poetry Slam

Här är ett annat förslag som jag skulle kunna framföra:

O du trevliga säng.

Ditt täcke är så gosigt, dina kuddar är så sköna.

Alltför länge har vi varit ifrån varandra,
men snart kommer jag.

Kan du se till att bädda rent dig själv medan jag går och borstar tänderna?

För jag är så trött,
väl mött.

Motarbetad

Jag känner mig motarbetad.

Tänkte ta ett bad, men det var upptaget i badkaret.

Tänkte ladda in mina bilder på datorn, men datorn ville inte ta emot dem.

Tänkte läsa ut den spännande boken, men jag hade redan läst ut den.

Tänkte vara duktig och ordna med en massa saker, men jag orkade inte.

Tänkte slå in julklappar, men julkänslan utan vilken man inte kan slå in julklappar ville inte infinna sig.

Tänkte gå och lägga mig, men jag har inte bäddat rent än.

Jag känner mig motarbetad.



(Vad tror ni, ska jag försöka få medverka i nåt sånt där Poetry Slam och se om jag blir upptäckt, precis som Daniel Boyacioglu blev?)

Diagnosticera mera

På seminariet idag delades vi in i tre grupper för att förbereda en debatt. Min grupp fick i uppgift att stå för det psyko-medicinska paradigmet när det gäller att söka förklaringar till avvikande elever och deras problem. Först satt vi mest och lajjade och kände oss sugna på att bara driva med hela grejen. Efter en stund fann vi oss dock diskuterandes med stor iver kring detta ämne. Det visade sig att de flesta av oss hade ganska klara uppfattningar om var vi stod i frågan. Jag och Camilla utsågs av någon anledning till gruppens taleskvinnor, och så återsamlades vi med resten av klassen för att iscensätta debatten.

Vi gick ut stenhårt och tog till alla möjliga fula knep. Nu gällde det bara att vinna debatten, vi MÅSTE VINNA! KROSSA VÅRA MENINGSMOTSTÅNDARE! De sociologiska och organisatoriska paradigmen är av ondo och måste bekämpas och tas kål på. Jag kände att jag hade lite svårt att hålla isär mina tillskrivna åsikter och mina egna, eftersom jag faktiskt håller med om vissa av de saker som vi sade. "Men om man sätter diagnoser på folk, blir det inte att man sätter en stämpel på dem då?", frågade någon, och jag kände hur mina egna känslor av förakt gentemot en sådan inställning bubblade upp.
"JO, NATURLIGTVIS! Varför är ni så rädda för det? Varför kan man inte bara erkänna att vi är olika? Vi hjälper inte ungarna genom att inte låtsas om deras problem!"

När Camilla fick sista ordet i debatten och klämde till med "diagnosticera mera!", kände jag att slaget var vunnet. (Just detta är inget som jag själv instämmer i dock, även om jag tyckte att det var ett maffigt slagord i den här debatten).

Åtgärdsplan

Var idag på intressant och matnyttig föreläsning om åtgärdsplaner när det gäller elever i behov av särskilt stöd. (Som jag har lärt mig att man ska säga, det är tydligen ute att säga "elever med särskilda behov". Vadan denna eufemism? Den nya, korrekta formuleringen känns ju inte direkt dundernyskapande jämfört med den gammalmodiga formuleringen. Faktum är att de i mina öron låter precis likadana).

På lunchen kom jag att prata med en kille som var involverad i... LKS? SKL? EKS? Hur som helst, Lärarförbundets specialavdelning för studenter, eller något i den stilen. Han håvade fram varsin enkät till mig och Camilla, som vi fick fylla i. En fråga löd typ: "Vad skulle du önska att LKS/SKL/EKS arrangerade för seminarier/föreläsningar/workshops?" Jag skrev en novell om det stora behovet av kunskap om bedömning och betygssättning, och kom sedan till nästa fråga, som löd: "Skulle du kunna tänka dig att engagara dig på något sätt?"

"Smart upplägg" sade jag. "Efter att ha suttit och önskat sig saker kan man ju liksom inte bara smita ifrån arbetet."
Killen pratade då lite om hur lite som krävs och att man inte binder upp sig till något och hit och dit. Så jag kryssade ja. Då fick jag ju chans att ge honom mitt nummer också. :o)

God jul-presenter

Visst hittade jag ett och annat i stan. Vad jag har inhandlat:
Ett par jeans (till mig själv)
En blus/skjorta (till mig själv)
En väst (till mig själv)
En tröja (till mig själv)

Jag hittade även en skitsnygg, klarröd kappa (till mig själv), som jag av ekonomiska skäl dock inte köpte. (Att jag nämner att jag skulle kunna göra något av ekonomiska skäl är inte på något sätt ett försök att vara ironisk. Jag är faktiskt ganska ekonomisk, egentligen).

Ikväll var vi på Ainbusk, jag och Joe. Mycket bra konsert, med både jullåtar, andra låtar och stå-uppande. Jag gillar verkligen julen och adventen och stämningen och allt det där.

Oh boy, vilket vackert väder

...som Peps säger. Han är ju rolig, den lille farbrorn. Har upptäckt en ny låt med honom, "Alldeles lagom", som jag också tycker är rolig. Är det töntstämpel på att tycka om Peps? Förresten spelar det nog ingen roll, för om det överhuvudtaget finns en töntstämpel så har jag nog redan den.

Ska snart in till stan för att överta en bok från skol-Camilla. Är sugen på att ta en promenad sedan, och eventuellt kanske möjligtvis även införskaffa någon liten god jul-present, som jag har fått för mig att det heter. Julklapp heter det ju.

Vad är väl en god natts sömn?

Förra natten såg ut ungefär såhär:

Klockan för sent med tanke på att jag skulle gå upp klockan tio i sex morgonen därpå: Går och lägger mig.

Klockan strax därpå: Konstaterar att ljuden från festen i lägenheten intill helt och hållet har koncentrerats och samlats i mitt sovrum. Irriterad.

Klockan lite senare: Millan knackar på dörren och erbjuder öronproppar. Tackar tacksamt ja.

Klockan därpå: Tillbringar en ansenlig tid med att försöka pilla in öronpropparna (som var av det större slaget... sådana där gula, feta saker) i öronen. Upptäcker att mina öron i stort sett saknar hål att stoppa in öronproppar i.

Klockan sedan: Får äntligen till det med gulingarna. Ägnar resten av tiden till att fundera på i vilken utsträckning öronpropparna hindrar ljud från att uppfattas av mig. Kommer jag att vakna av mobilen?

Klocken alldeles därefter: Jag får svar på min fråga genom att mobilen börjar pipa och surra. Kliver upp, hittar en öronpropp bredvid kudden (var de inte två när jag stoppade in dem? Var är den andra? I min HJÄRNA?), konstaterar att festen i lägenheten intill på intet sätt är över.

Och nu, när grannarna förmodligen ligger hemma och mår dåligt - helt tysta är de i alla fall - tar jag då chansen att få en god natts sömn? Det är en svår fråga, jag vet bara att jag fram till nu har röjt omkring i lägenheten tillsammans med sambosarna och Svenska Favoriter.

Jag säger som de där overkliga tjejerna i Lorealreklamen: Because I'm worth it!

Problemlösning på afrikanska

Jag ställdes just inför en klurig uppgift, som jag löste på ett mycket enkelt sätt med mitt afrikanska motto som motivering. Mottot lyder "äsch, det är väl inte så kinkigt". Den kluriga uppgiften bestod i att fylla i ett CSN-formulär. CSN-folket ville att jag skulle fylla i hur mycket jag beräknar att tjäna under nästa och nästnästa halvår. Jag tänkte skriva "HA! Vilket skämt! SARA var namnet, inte Saida." Jag upptäckte dock att det bara fanns små rutor för siffror, så mitt svar fick inte plats. Efter att ha rådfrågat mitt afrikanska motto, lämnade jag i alla fall de där små rutorna tomma. Dumma frågor får dumma eller inga svar, i det här fallet inget.

Mobilstörning

Jag har genom en ovetenskaplig men omfattande undersökning dragit några intressanta slutsatser om vissa stockholmare. Genom snarlika iakttagelser på tunnelbanan, har jag kommit fram till att det finns en störning som skrämmande många lider av. Typen av människor jag talar om är de som inte kan åka mer än en tunnelbanestation ensamma utan att plocka fram sin mobiltelefon. Oftast är mobilen framme redan när personen i fråga kliver på tåget. Inte sällan talar personen med en högljudd stämma om högst ointressanta saker.

"HAHAHAHA, asså jag veeeet!! Men han ba ja asså skaru inte me till Kalle rå å festa eller å ja ba amen skit pårej ja gillarnte Kalle å han ba vaddårå å ja ba amen vetunte va han sa förra lördan??"

eller

"Ja... vi ska be Eklöw ta en titt på det där va... det verkar vara nåt tjall på systemet va... Och Anita, hon sade det med va, att om inte Rutger sköter sina arbetsuppgifter va, utan hela tiden måste vara på fel ställe va, då blir det ju så där va... vänta lite.... Yes, hello, itts Mats, aj tålkt tu jo läst vik öbaot thi årder..."

Vad är det för fel på dessa människor, kan man ju lätt tänka. Eller så kan man skrika "ANVÄND TELEFONEN!"

Vissa gånger har jag slagit vad med mig själv. "Hundra spänn på att hon kommer att ringa nån mer innan hon eller jag kliver av... Där ja, hundra spänn till mig tack så mycket!"

Oönskad krukväxt

För ett tag sedan köpte jag en växt att ha i mitt fönster. Jag haffade den verkligen i brådrasket, och nu, när jag i lugn och ro kan sitta och titta på den, känner jag att jag inte är speciellt förtjust i den. Den är rentav ganska ful. Idag tänkte jag således ge mig ut och leta reda på en ny, finare växt som ska få axla rollen som fönsterprydare. (Att det förmodligen kommer att vara lika mycket brådrask idag, eftersom jag ska åka och jobba sedan, låtsas jag inte om).

Sedan är frågan, hur gör man sig av med en oönskad krukväxt? Millan är emot att slänga växter som man har köpt, hon tycker istället att man ska ta hand om dem. Den tanken kan jag i och för sig förstå, men nu är det ju faktiskt en rätt ful växt det handlar om. Så jag får gå till soprummet och se om det finns någon container märkt "levande ting". Eller göra som familjen som bodde här innan oss, de hade lagt sina krukväxter (inte minst en stor palm) precis här utanför, på gården, innan de flyttade.

Härmis

Eftersom efterfrågan har blivit så enorm, börjar jag också blogga nu.
Systrarna har redan sina bloggar, så det är väl dags att jag ger min
egen bild av saker och ting, inte minst av livet här hemma. =)

Ändå hör jag en röst i bakhuvudet, som säger "men Sara, du får inte göra samma!"
Jag minns inte vad det var jag hade gjort den gången, men även då hade jag
tydligen bestämt mig för att i något avseende gå i mina systrars fotspår.