"Ouch, fel vagn", konstaterade jag när S och jag klev på t-banan för att lämna Universitetet. Anledningen till detta konstaterande var att en obeskrivlig mängd barn huserade där.
"Ja just ja", sade S, "jag kommer aldrig att glömma det där seminariet under någon av de första terminerna då du sade att du inte gillar barn!"
Jodå, det minns jag också. Det bekännandet följdes av falsettartade skrattsalvor vilkas budskap verkade vara typ "vilket skojigt skämt... för hon skämtade väl? Eller? Hon älskar väl barn egentligen? Vem kan inte älska dessa underbara, spontana, ärliga små knattar?" Jag skyndade mig att tillägga att jag läste till gymnasielärare, inte till småbarnslärare som majoriteten av de som då var närvarande.
Hur som helst, tillbaka till t-banevagnen... Inte nog med att åtta- nio- tioåringarna härjade vilt; mittemot mig satt en tjock bebis och stirrade på mig. Finns det något mer psykande än en unge som bara sitter och glor? Jag glodde argt tillbaka tills bebisen gav sig. Jag antar att det kan ha hänt att även jag glodde på folk som bebis, och jag vill här passa på att be alla drabbade om ursäkt.
Jag vill även påpeka att jag inte är emot alla barn. Och avslutningsvis rekommenderar jag alla att lyssna på Blindsides Eye of the Storm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar