Den här terminen kommer jag att läsa alla poäng mer eller mindre på egen hand. Jag kommer att ha kontakt med den lärare jag ska tentera för, men kurserna är inte undervisningsbelagda så jag är ganska utlämnad åt mig själv och min självdisciplin (som jag undrar om jag kanske har värderat lite för högt, men det lär märkas). Idag hade vi dock en timmes sammankomst med studievägledare och kursansvarig, vi som läser fördjupning i litteratur. Det var inte bara lärarstudenter, och till en början höll jag på att göra i brallan när jag insåg hur seriöst allt kändes. Kursansvarige professorn med mustasch och allvarlig uppsyn uppmanade oss att presentera oss och berätta lite om vad vi hade skrivit för uppsats med mera. Jag kände hur jag började svettas när person nummer ett tog vid och började beskriva sin C-uppsats om Gud och Jesus vet vad, själv fattade jag föga, och att han hade för avsikt att skriva om den till en D-uppsats. När person nummer två bredde på om sin uppsats och en massa avancerade krusiduller insåg jag panikslaget att jag var nummer tre. Jag presenterade mig, tackade tyst mig själv för att jag åtminstone hade glasögonen på mig (de ger ett lite mer intelligent och beläst intryck, vill jag tro), och för att jag inte hade på mig den gula t-shirten med nyckelpigor på som jag av någon anledning först hade tänkt gå hemifrån i, och förklarade sedan att jag ännu inte skrivit någon C-uppsats och inte kommer att göra det inom svenskan. Personerna nummer fyra, fem och sex var till min stora glädje och lättnad även de lärarstudenter och sade ungefär samma sak. Resten av tiden satt jag och hoppades att ingen skulle syna min bluff. Det känns nämligen så ibland, som att jag bara låtsas. När de där människorna läste Brott och Straff första gången hade jag förmodligen precis läst ut första boken om Skratt-Maja, bara en sån sak.
Jag vet att det finns fler än jag som ibland känner så, men frågan är om alla gör det ibland. Tänk om kirurgen i samma stund som han sticker kniven i en funderar på om nån kommer att upptäcka att han bara är en vanlig människa och att alla kirurger i världen säkert är mer kirurger än vad han är. Eller om frisören tänker att det känns som på låtsas, som att hon leker, när hon står där och klipper en. Tänk om alla ibland går omkring och känner sig lite för små för sina skor.
2 kommentarer:
Jo, alla känner sig för små för sina skor. Folk är bara olika bra på att inte låssas om det. Och är det något jag vet att du är riktigt bra på är det att låta seriös. Alltså är terminssuccén given.
Å, tack, det var välkommen uppmuntran. :-)
Skicka en kommentar