Gemenskap och galenskap

Knappt hinner man svälja sin ischoklad förrän julen nästan är över. Under tre varma (såväl vädermässigt som själsligt) dagar har jag nu firat jul.

23 december: Firade i S-tuna med Elin, Micke och Ella (samt Joe och S-tuna-gänget). Julklappsutdelning, god mat, god gemenskap, lära-känna-varandra-ännu-bättre-spel (Orangino), och så vidare, och så vidare.

Julafton: Firade i S-tuna med pappa, mamma, Simon och Joe. Julklappsutdelning, god mat, god gemenskap, Orangino, Kalle Anka, osv, osv. Fascinerande vilken sövande effekt Kalle Anka har! Alla sov vi nog varsin (större eller mindre) skvätt, tror jag. Själv passade jag på att lura lite när det var Ferdinand. Visst, det är en fin berättelse, men lite seg tycker jag nog.

Juldagen (idag): Firade i Strängnäs med tjocka släkten. Gemenskap och galenskap - som det brukar vara när vi träffas! Rörande, fängslande sagor författades ihop, sånger sjöngs så att änglarna grät (är det alltså inte samma melodi till "Lasse Liten" som till "Lusse Lelle"?), god mat åts och Fyra man i soffan vanns av kvinnorna (även det här året).

Det som jag tänker mest på nu är dock inte galenskapen, utan gemenskapen (eller möjligen en kombination av de båda). När gemenskapen är äkta, kan den förhoppningsvis bli en viloplats för dem som behöver en sådan, trots att det stojas, skrattas och skriks.

God jul!